Jippi eller inte.

Vår HemsidaFR Stockholms Blogg Grupp på Facebook Grupp på Resurs

Jag vart som många andra ut försäkrad och ser inga problem i det, men vad jag ser som ett problem är att jag fortfarande väntar på att få vård. Redan 2005-2006 konstaterades det att jag behövde hjälp med minnes träning för att kunna tillgodose mig adekvat omskolning/utbildning och kan inte stå till arbetsmarknadens förfogande innan detta gjorts. Åren gick och trots påtryckningar kom det aldrig att bli min tur i sjukvårdskön. Jag blev mer och mer deprimerad, jag vart tillslut helt jävla galen.
Bara vänta och vänta gjorde mitt tillstånd 100 gånger värre. Så tillslut var de tvungna att skicka en remiss till psykmott. på lasarettet denna skickades iväg för 1 år sedan alltså 2009.
I veckan ringde en kurator till psyk mottagningen och ifrågasatte min väntetid och även hon fick tillsvars att den kommer men av 100 olika anledningar hade de inte tillräckligt med personal.
Så summan av allt detta är 11 års sjukdomstid utan en enda adekvat vårdbehandling.
Hur fan fungerar vårt system ? Varför kan ingen se de allvarliga bristerna i det ?
Jag är säker på att detta inte bara drabbat mig och jag kan också se vad detta kostat samhället enorma summor.
Nu när man är inne i arbetsförmedlingens rehabiliteringskedja kommer nästa chock Man har tre månader på sig att bli rehabiliterad och nu ska säcken knytas ihop den 12 augusti för min del, då är det avstämningsmöte med försäkringskassan och arbetsförmedlingen.
Vilken rehabilitering har jag då fått under dessa tre månader ? Jo, jag har varit på samtal två gånger på arbetsförmedlingen och nu är jag frisk och har inte minne som en guldfisk längre utan som en hel elefant.
Fan vad bra tänker ju jag då och börjar planera att nu ska jag arbeta inom omsorgen. Vad händer? Jo alla berörda instanser skriker högt i kör NEJ VÄNTA NU, du ska arbeta för 3520 kronor i månaden inom någon frivillighetsorganisation eller liknande.
Nä varför då ? Jag är enligt politikernas sätt att se frisk och jag har läst på lite lagar så jag vet att utbildning tillsammans med handledpraktik är det som skulle gynna mig och samhället i stort mest.
Märkligt att alla berörda arbetsförmedlingen, sjukvården samt socialtjänsten betraktar mig som en finne i arslet när jag började ställa krav på dem att få komma till min rätt här i samhället.
När jag säger att alla måste samverka och att arbetet ska läggas upp efter mina önskemål och förutsättningar allt inom rammarna för vad som står i våra lagar, får man till svar att det fungerar inte så. Det står så men det går inte att leva upp till vår lagstiftning för det finns inga pengar till det.
Härligt, jag ska aldrig få bidraga med något i den här världen, hur stor lust har jag att leva vidare tror ni?
Är det så att min tid är över och ingen har mod nog att säga det till mig i klartext ?
Det egna ansvaret talas det ofta om i myndighetsammanhang, men hur i helvete ska man kunna leva upp till det som enskild när inte ens systemen fungerar ?
Det borde vara straffbart för dåliga politiker och fega tjänstemän/kvinnor att bryta ner människor på detta sätt.
Låter jag bitter? Japp det är jag både bitter och rädd!